Utdrag ur Hjältarnas Bok, tionde kapitlet:

Junker Blaabaer var korsfäst på galgbacken öster om staden Anghal. De förtretade rådsmännen hade inte låtit sig talas till sans. Den unge hafwsmannen hade fått springa gatlopp genom hela staden, för att slutligen piskas halvt medvetslös och spikas upp, mer död än levande, på den fruktade galgbacken som stank av förruttnelse och död. Runt om honom hängde kvarlevorna av andra olyckliga, tjuvar, nidingar, mördare, men också som han, oskyldiga offer för oförstående, onda män. De hängde i träden, på kors, fastspikade på stora hjul, ja själva mullen bestod av genom årtusendena avrättade personer. Och nu, sedan natten sänkt sig, steg en klagan upp ifrån dem, ett ljud så outhärdligt att allt levande i närheten lade benen på ryggen och flydde bort, bort från de dödas klagan, bort ifrån gastarnas olåt. Så därför hängde nu Blaabaer ensam därute. Han kunde inte fly, stadiga spikar höll hans domnade, blodiga händer på plats, starka rep band hans ben. Ensam måste han utstå gastarnas skrik, gengångarnas hemska uppenbarelser, vålnadernas isande kyla. Denna kyla ruskade liv i honom, som nyss domnat bort i en febrig, orolig sömn, och han skrek ut sin skräck i natten, och hans desperata rop blandades med de dödas klagan. Men någon hörde honom. Det var flera, som hörde honom. Plötsligt stod de där, på marken nedanför korset. Blaabaer hann aldrig se varifrån de kom, men det tycktes honom, som om det var hundratals av dem. "Är ni av kött och blod som jag, eller är ock ni vålnader?!" frustade han med vansinne i rösten, som stegrades till ett skri.

Läs den spännande fortsättningen i Hjältarnas Bok, som finns att köpa i SF-Bokhandeln, Akademibokhandeln, Wettergrens eller varför inte här!